En Svensk Tiger - Versace Style

Punk i popkostym

Inledningsvis avfärdar jag En Svensk Tigers debutalbum som uttjatat skräp. Svensk skräpdålig pop med Håkan Hellström/Timo-komplex. Det var bara rätt till viss del.

För visst finns Göteborgsgiganternas avskyvärda influenser att finna, men det räddas upp av de rötter bandet har i klassisk svensk punk. Det är lika stora delar Dia Psalma och Alice Under-sound som de två musikaliska antikrist.

Min bedömning av plattan färgades först hårt av att jag satte dem i popfacket och inget intressant framstod. I det ögonblick punken i EST trädda fram insåg jag att det fanns mer. Inte så mycket mer att jag frälstes, men tillräckligt för att lyssna med ett klart mer nyfiket öra.

Punk på svenska kräver jag vettiga texter och en sång som lyfter fram orden. En sångare som engagerar eller upprör. Tyvärr ger texterna mig ångest emellanåt, av helt fel orsaker. Andra gånger hör jag banne mig inte vad han sjunger. Likt förbaskat kan jag inte avfärda, för andra gånger låter det riktigt bra.

Inledande Ministeriet är en skön poppunkdänga och det finns ett par guldkorn ytterligare. Punkrockarflicka kan nog leta sig in på en Spotifyplaylist till och med, allsångspotential!

Jag heter Tom och Sandra måste dö är däremot två helt urusla låtar som jag önskar att jag kunde radera från mitt promoexemplar.

Sammanfattningsvis, en platta som visar att punken inte är död. Däremot måste den tänka sig för över vilken väg som skall vandras framöver. Jag ber till punkens skyddsängel att det inte blir på Hellströms upptrampade stig. Vidare hoppas att jag får tillfälle att höra detta live, emellanåt kan jag nästan känna lukten av scensvett...